TRE FRÅGOR TILL VIVECA LÄRN: Hur kommer det sig att du skrivit en Saltökokbok? – Jag levde med Saltöborna i fem år. Först hittade jag på samhället och sedan Sara, Månsson, Emily och Blomgren. Men det var när jag kom på MacFie (som har många drag av min pappa Hubert) som jag förstod att de här figurerna skulle vara levande för mig länge. Det kom ut en bok varje år och när nu tv-serien också skapats blir det ännu svårare att släppa dem. Jag har ju skrivit rätt ingående i romanerna om vad de äter och dricker och då har det blivit sådan mat som jag är uppvuxen med – som min mamma Katarina lagade. Mycket fisk, skaldjur och olivolja.  Har du alltid varit intresserad av mat och matlagning? – Jag växte upp med en mamma som hittade på spännande rät­ter nästan jämt. Hon var oerhört intresserad av matlagning och lagade medelhavsmat redan på femtiotalet, oftast med basvaror från Västerhavet. Vi övriga i familjen – min pappa, min storasyster Anita och jag – var bara statister. Men det var en väldigt rolig pjäs. Man fick hacka en lök, gå ut och plocka blommor, duka. Men framför allt vistas i ett doftande kök med många skratt. Man tjuvsmakade på en grön ärta medan föräldrarna smuttade på matlagningsvinet.  Om du skulle komponera en trerätters Saltömiddag, hur skulle den se ut? Och vilka skulle du bjuda? – Ostron till förrätt, min egen fisksoppa till varmrätt och färska björnbär från MacFies trädgård med några italienska ostar som dessert.Ett jättestort bord, havsutsikt och en blå duk. Kökshanddukar som servetter. Jag skulle bjuda mina barn och barnbarn och min syster och hennes familj. Mannen i mitt liv, Sverre Sjölander, behöver jag inte bjuda för han är med mig i köket och öppnar ostron utan att skära sig flera timmar innan gästerna kommer. Och sedan bjuder jag förstås Britt-Marie Mattsson som kom med idén till kokboken och hennes trevliga man Sören och Carin Mannheimer och alla skådespelarna. Och teamet och killarna på Göta-Film och tv och förläggaren Stefan Hilding och redaktören Katarina Ehnmark Lundquist ... Jag får nog låna stolar. MER KUL Ligger nia (9) på 2003 års lista över de mest utlånade författarna i folk- och skolbiblioteken. (566.053 lån) i Sverige. Medverkan i tre kokböcker: ”Residensets kokbok”, ”Köksvägen till väst” och ”Kräftor” Och i en novellsamling ”Jag älskar dig” (Bonniers). En liten Pixi-bok ”Doris på rymmen” Jag har också medverkat i BRIS-boken och skrivit läseböcker och småböcker för Natur och Kultur. Vidare texter i de vackra fotoböckerna om Göteborg: ”Fasader i Göteborg” (Gedins), ”På plåten” (Tre böcker) och ”Hamnen” (Wezäta) Många texter till låtar för Sonya Hedenbratt med musik av Sven-Erik Dahlberg och Christer Larsson som resulterade i CD:n ”Mamma Blå” (Imogena). Jag har också skrivit texter åt musikgruppen KAL (Krook, Andersson och Larsson). Dramatik: Barnmusikalen ”Monstret i skåpet” för Riksteatern med musik av Berndt Egerbladh TV-serien om Mimmi för SF/SVT Julkalendern för SVT 1994 ”Håll huvet kallt.” Familjemusikalen för Borås Stadsteater ”Den röda pandan” 1995 Sketcher och monologer för SVT, artister och orkestrar Uppträder ibland och har turnerat tillsammans med musikgruppen KAL Har varit programledare för radioprogrammet ”Salongen” tillsammans med kulturred. Bosse Nordström, Sveriges Radio Varit programledare i SVT ”Packhus 18” för länge sedan och varit lagledare en säsong i Sven Melanders ”Snacka om Nyheter” (2003). (publ i GP) Det finns fyrahundrasex båtar på Båtmässan, men jag kollar bara på en. Efteråt vet jag varken vad den heter, kostar eller var på mässan den befinner sig. Men det är en segelbåt av det tjusigare slaget, så man får ta av sig skorna och hålla ryggsäcken i handen och se rik men intresserad ut. Strax sitter vi på marinblå dynor i salongen, medan en försäljare berättar om finesser han har sin pärm. Det är dukat på bordet av vackert träslag, men några ostron syns inte till. Det gör inget, för det mest hänförande är att luta sig tillbaka och låtsas att man vaknat i Albrektsunds kanal en tidig morgon i maj. Havet kluckar mot bogen och katten ligger i förpiken och studerar tärnorna som morgondyker i solen. Det doftar kaffe och en container drar förbi, så båten kränger. Det är också roligt. En kvart senare hoppar man i från båten och det är ett underbart sätt att verkligen vakna på. Fast vi hoppar ner på golvet istället och tar på oss våra skor. Nu behöver jag inte se någon mer båt. Däremot är det roligt att samla dialekter. Där står tre trygga björnar från Piteå och pratar som Pentti varg. De demonstrerar roliga sågar. Sågarna uppför sig nämligen inte som de tråkiga sågar jag prövat. De brukar hoppa omkring på plankan till ingen nytta. Här känner man sig som man sågat i hel sitt liv. En riktig kvinnosåg, säger björnen från Piteå med tonvikt på såg.. I fiskestånden talas danska och skånska. En man med mustascher säger att han lätt kastar rakt över Öresund med sitt fina spö och det är ju bra om man vill ha pillede rejer. Nej jag skojar bara. Båtmässan är allvar. En urstockholmare står och väsnas i ett hörn. Han har en så listig båtshake att man aldrig missar ett byte. Han står där och fångar samma knape hela dagen. Han vill att vi skall köpa en båtshake, men det skulle väl se bra dumt ut på stan, när alla andra bär på skidor. Med denna pryl ramlar inte mobilen och glasögonen i sjön, när man böjer sig, säger han då. Han verkar tycka det är fel på havet. En försäljare av gula kanoter talar västgötska. Jag har redan en röd havskajak och det talar jag vitt och brett om. Men försäljaren tycks vara mindre intresserad av min röda kajak än av att sälja en gul. Han vet inte ens vad en Arctic är för något. Jag framhärdar med proffsiga kanotord och berättar att jag har skädda istället för roder och det är mycket djärvare. Allt faller på hälleberget. Vi går ut i hallen och hälsar på en liten uppstoppad herre, en robot i päls som åker omkring på en sparkcykel. Han heter Lennart. (Läs fler samlade krönikor i "Nästan Sant")